När jag tänker efter så tycker jag nog, trots min pessimism och mina ständiga cynismer, att jag har blivit en riktigt muntergök på äldre dagar. Jag menar...jag sitter faktiskt inte och lyssnar på Test Dept. i soffan om kvällarna. Inte heller har jag svartfärgat hår. Det händer att jag ler mot främmande människor. Men jag tycker fortfarande att det är förbannat bra.
Om Lilla L. någon gång i framtiden kommer att ansluta sig till någon subkultur, skaffa konstig frisyr, lyssna på olyssningsbar musik och vilja åka på festivaler, så kommer jag nog mest tycka att det är bra och en del av hennes personliga utveckling. Det är faktiskt en av de saker som mina föräldrar ska ha en eloge för. Inte ens när jag var som mest radikal, dyster eller knäpp så protesterade de. Min mamma hjälpte mig att sy hemmadesignade kläder i svart läder. När jag ville börja åka på festivaler så fick jag tält, sovsäck och trangiakök i födelsedagspresent. Musiken betraktade de alltid som mitt största intresse. Om jag ska vara helt ärlig så är nog det mest effektiva tonårsupproret i det här hushållet är att lyssna på hitlistemusik.
2 kommentarer:
Vilka otroligt bra föräldrar!
Såna föräldrar behöver världen!
För jösses så många stolskott till föräldrar det verkar finnas.
Jag var nog ett särdeles "snällt" barn då jag var liten. Kanske för att jag alltid har haft mamma och pappas stöd, vem vet? Mamma och pappa ställde alltid upp, skjutsade och for, fixade och donade. Jag kunde ringa mitt i natten och de fixade hämtning från någon brasfest långt ute i skogen (en bopålandetgrej gissar jag) utan att varken knota eller skälla. Fast å andra sidan så bröt jag väl aldrig det givna förtroendet heller. Det går liksom båda vägar det där. Nu blev det här långt men summan av kardemumman är nog ändå att bra föräldrar är viktigt som attan.
Skicka en kommentar