Lilla L. har kommit upp i den ålder då hon vet när hon är orättvist behandlad, på mer eller mindre rimliga grunder. Efter middagen, som för övrigt var klassikern oreganokyckling, skjutsade jag ut maken till stugan. Han ska spela golftävling tidigt i morgon bitti och jag hade vare sig lust att vara utan bil eller sitta inregnad i stugan med Lilla L. På vägen dit var allt frid och fröjd. Lilla L. satt och sjöng i bilen. Men när jag hade lämnat av maken och alla prylar vid stugan och började köra hemåt då kom det. Vrålet.
- Mammaaaaaa! Jag vill också sova i stugan!
- Nej, i kväll sover vi hemma. Vi kan kan åka ut i morgon...
- NÄÄÄÄ! SOVA STUUUUUGAN!
- Nej, vi...
- HUUÄÄÄÄÄ! STUUUUGAN!
- Ne...
- BUHHUHUÄÄÄÄ! STSTST...UUUUGAN! PAAAAPPAAAA!
Kort sagt, Lilla L. stortjöt i exakt 20 minuter och somnade av utmattning strax innan vi körde in på uppfarten hemma. Det första hon sa när jag lyfte ut henne ur bilen var:
- HUUUÄÄÄÄÄ! Vill åka till stugan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar