- Idag är det en DN-debatt som du hade kunnat skriva.
- Ja, jag vet...
- Carpe diem och så vidare!
- Ja, ja! Och jag hade säkert kunnat skriva den vassare också. Det är ju en av mina favoritkäpphästar.
I Marcus Ridungs debattartikel kan vi bland annat läsa: Kanske är jag naiv. Kanske innebär föräldraskap inte per automatik att man börjar reflektera över rollen som kvinna och man? Det är där någonstans vi kan finna pudelns kärna. Inte att Ridung skulle vara naiv, utan att folk tar föräldraskap som en dålig ursäkt för att anamma könsroller som de ofta inte har haft tidigare. Jag vet inte hur många exempel jag har sett på kvinnor och män som har varit synnerligen jämställda och genusmedvetna innan de har fått barn, som sedan har förvandlats till reklamfilmer för amerikanskt hemmafruideal anno 1950. Visst kan man argumentera för att folk ska få välja de arrangemang när det gäller tid, arbete, pengar och föräldraledighet som passar just dem bäst. Men medge att det är lite skumt då det i så överväldigande många fall innebär att preferensen skulle vara att kvinnan tar hand om barn, hem, tunga blöjor och snoriga näsor - medan männen lägger om tak och jobbar på som vanligt. Jag köper inte att det handlar om preferenser (lika lite som ren biologi). Däremot så är vi alla tämligen hårt socialiserade till stereotypa könsroller. Som kvinna blir man bekräftad för en viss typ av kvinnlighet. En kvinnlighet där det bland annat ingår att vilja vara föräldraledig länge. Enligt samma logik ingår det i den dominerande manligheten att jobba, dricka öl och kolla på fotboll. Det är ingenting nytt, men svårt att bryta.
Och ja, de cementerade könsrollerna frodas i bloggar och nätforum. Där, liksom i föräldragrupper, på öppna förskolan och på andra ställen där småbarnsföräldrar hänger.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar