Musik, identitet och drömmar

De senaste dagarna har de flesta inläggen på den här bloggen handlat om musik. Jag lyssnar på NIN i bilen, på datorn och i I-poden. Stereon är dessvärre ihopkopplad med tv:n och så snart jag närmar mig den så vrålar Lilla L. att hon vill titta på film. Eller att jag ska stänga aaaaav. Det sistnämnda har ingenting att göra med att hon inte gillar NIN, för det gör hon, utan handlar om hennes kontrollbehov över tv:n.

När det kommer till musik är jag nog inte riktigt som andra tanter i min ålder. Musik är mitt, utan konkurrens, största intresse. Ungefär 98 procent av min identitet hänger samman med den musik jag lyssnar på. Musik är ingenting som skvalar i bakgrunden eller ett tidsfördriv. Det är blodigt allvar.

Grejen är den att en av mina få ouppfyllda drömmar hänger samman med musik. Sedan jag var ungefär 14 år har jag velat bli musikjournalist. Att jag inte har blivit det beror nog mest på ren feghet. De flesta andra mål som jag har satt upp, när det gäller utbildning, jobb eller forskning har jag uppnått. Kanske inte i detalj, men på det stora hela. Jag kom till och med in på Journalisthögskolan i början av 90-talet - men tackade nej. Skälen till det är så luddiga och konstiga att jag knappt kan reda ut dem. Till viss del handlar det nog också om en rädsla för att göra mitt stora intresse till mitt jobb. Skulle det fullständigt ta över?

Nu är det för sent. Inte för att jag är så gammal, men för att jag har ett annat jobb och en annan karriär. De ouppnådda drömmen finns dock kvar, som en liten flisa, och gör sig påmind då och då.