I flera dagar har jag gått och funderat på ett långt och klokt inlägg om Anna Odell - och det absurda åtalet mot henne (och nu domen). För till skillnad mot de flesta debattörer och bloggare så tycker jag att det är helt rimligt att man ska kunna bedriva granskning och debatt genom konst. Jag finner inga större skillnader mellan det "resursslöseri" som hennes iscensatta handlingar har kostat - och de resurser som tas i anspråk för andra former av granskning (som när journalister, forskare eller studenter intervjuar, observerar, får hjälp att ta fram material etc. inom ramen för myndigheter och företag). Okej, en avgörande skillnad är att Odell gjorde detta genom iscensättning - hon informerade inte berörda inblandade (allmänhet, polis, vårdpersonal) om vad som skulle ske. Men vissa företeelser är inte möjliga att komma åt i "ren" form på annat sätt än detta. Att exempelvis intervjua vårdpersonal eller polis hade kunnat ge intressant information, utifrån specifika perspektiv, men det hade knappast kunnat ge inblickar i faktiskt agerande. Den här typen av granskning bygger på att den inte missbrukas - den bör användas till frågor och områden som berör fler än den enskilde (vilket väl de flesta borde hålla med om att psykvården gör?) och som just är svåråtkomliga till sin natur. Både pengar, engagemang och förtroende är begränsade resurser. Det innebär dock inte att man ska undvika eller förhindra granskning av samhällets institutioner.
En aspekt av den senaste tidens konstdebatt, eller snarast konstfacksdebatt, som märkligt nog inte har lyfts fram är att den här typen av teoretiserad konst är en effekt av akademiseringen av konstutbildningarna. Och när de flesta verkar förfasa sig och bildar Facebook-grupper under parollen "inga mer skattepengar till konstfack" så blir jag glad över att konstfackseleverna äntligen har börjat väcka frågor och skapa konst som faktiskt berör folk.
Ja, ja, jag skulle kunna skriva mer om detta. Men för ögonblicket får det räcka.
3 kommentarer:
Och det var bra sagt. Håller med.
När jag först läste om Annas tilltag var min första reaktion irritation - hur kan hon slösa med resurser och vårdplatser osv. Efter att ha läst Annas egen förklaring till varför hon gjorde det har jag svängt och tycker att det hon gjorde var ett viktigt inlägg i debatten om hur den slutna psykvården sköts i det här landet. Som du skrev är det hon var med om svårt, för att inte säga omöjligt, att komma åt på något annat sätt än genom ett iscensättande. Att det sen råkade vara just som ett konstprojekt tror jag var mer tillfälligheter (för att hon gick på just konstfack och hade egna erfarenheter från psykvården), det hade i princip lika gärna kunnat vara en wallraffande journalist. Jag undrar om debatten hade blivit lika het då?
men kan det inte ha lite att göra med att det liksom inte kom ut så mycket av det? jaha, är man våldsam o psykotisk får man lugnande medel liksom?
Skicka en kommentar