Lilla L. har börjat prata om sin morfar, den morfar som dog flera år innan hon föddes och som hon mig veterligen inte ens har sett kort på. Men någon stans, sannolikt på dagis, har hon snappat upp att man har en mormor och morfar samt en farmor och farfar. Det spelar ingen roll att jag försöker förklara att hon inte har någon morfar, att han inte finns mer - härom dagen använde jag till och med uttrycket att morfar är död (trots att jag tycker att det är lite tidigt att introducera det begreppet) - hon vidhåller att det finns en morfar och att hon ska träffa honom. Igår lovade jag att leta rätt på fotografier, så att hon ska få se sin morfar, men det verkade vara ett mycket konstigt erbjudande utifrån Lilla L:s horisont.
En sak som jag har funderat över är hur man väljer att berätta om en död person. Det kan ju aldrig bli någonting annat än en mycket selektiv historia, oavsett om man fokuserar på det positiva, negativa, vardagliga eller spektakulära. Vilken bild av min pappa vill jag föra vidare?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar