Kanske beror det på åldern, kanske har vi bara blivit tråkigare och mindre spontana, men när vi umgås med folk så sker det oftast under väldigt planerade former (med undantag för släkten då, men det beror ju inte på att vi inte önskar planering utan på att de inte kan kommunicera.). Om bästa kompisarna ska komma över och käka så bestämmer vi dag och tid i förväg, städar hemmet, fixar en trerätters middag och väljer ett bra vin. Oftast fixas det någonting särskilt till ungarna också. Någon enstaka gång per år kan någon oannonserad fika äga rum, men på det stora hela är det väldigt uppstyrt.
Igår var jag hemma hos en av mina kompisar, som inte riktigt är en gemensam kompis till mig och maken utan mer min väninna. Hon ringde och undrade om jag ville äta palt med henne och hennes mamma. Förutom att vi hade en väldigt trevlig kväll, så var det också en intressant uppvisning i spontanitet. De fyra barnen och deras kompisar kom och gick. Palten blev en quorngryta. En brorsdotter med pojkvän anslöt sig halvvägs. Mitt i allt detta var min kompis lugn som en filbunke. Jag hade ärligt talat fått ett nervöst sammanbrott vid att bjuda en kompis och min mamma på middag samtidigt, särskilt under spontana former.
2 kommentarer:
Haha, det är nog åldern... det är säkrast att skylla på det som man inte kan göra något åt. Kanske.
Hemma hos oss är det exakt lika. Det planeras in absurdum. Jag drömmer egentligen lite om det du beskriver hos din väninna. Ett varmt öppet hem där det inte är så noga med alla detaljer.
Jag begriper bara inte hur man blir så där...härlig och avslappnad. Jag är nervös, neurotisk och vill ha kontroll! Trots att jag inser fördelarna med motsatsen.
Skicka en kommentar