Lilla L. har börjat ställa många frågor om sin morfar, en morfar som i allra högsta grad är död. Detta leder också till många frågor om döden och om varför hon inte kan träffa sin morfar. På det stora hela är det nog helt obegripligt för henne - men jag tänker att det ändå är bättre att säga som det är (att hennes morfar är död, att han inte finns längre och att det gör att hon inte kan träffa honom som hon kan träffa exempelvis mormor, farmor och farfar) istället för någon inlindad omskrivning som man ändå tids nog måste reda ut.
Redan nu bävar jag för när hon blir stor nog för att vilja veta mer om sin morfar, vem han var och hur han var. För han var sannerligen ingen enkel person, som det gick att ha en okomplicerad relation till. På många sätt var han en klassisk patriark, dominant och hierarkisk. Han hade märkliga idéer om relationer och uppfostran - och var emotionellt tillknäppt. Han var envis som synden och kunde tiga ihjäl vilken människa som helst (om han inte plattade till dem på något annat vis). Han lyssnade på jazz, var vaken halva nätterna och var en jäkel på att dansa, fotografera och bygga grejer. Han hade ett fantastiskt poker face.
Även om jag lyckades få en hyfsad relation till min far som vuxen, innan han blev sjuk, så kan jag inte förbise de verkligt mörka sidorna hos honom. Sidor som jag inte vet hur jag ska förhålla mig till i efterhand - eller i relation till Lilla L. Vissa delar bör nog, om de över huvud taget ska förmedlas vidare, sparas tills hon blir vuxen. Men det behöver inte heller innebära att den historia som berättas är en sockrad Disney-version.
2 kommentarer:
Det där är jätte svårt och jag har (av naturliga själ) också funderat mycket på det. Det är ju så att en människa består av många sidor, även om vi (som människor) tenderar att skönmåla den som är död.
Än så länge har jag bara gett mina barn (och framför allt då Dottern), de positiva sidorna. Min syster däremot (som ju var liten när pappa dog) har nu mera fått de där andra, inte fullt så vackra sidorna. Jag tänker som du, att ska hon (syrran) få en bild av vem han var måste hon också få veta de dåliga.
Där med inte sagt att det är lätt...
Jag kan inte säga att jag förstår dilemmat, jag är inte mamma och jag har en fantastisk pappa, men jag kan ana mig till att det är svårt. Känslomässigt. Det ger mig kalla kårar. Ingen lätt uppgift på något vis.
Vet väl inte vad jag ville ha sagt med den här kommentaren. Kanske bara att jag kan känna med dig.
Skicka en kommentar