Tidigare idag satt jag och läste en diskussion om leenden, där det framgick att folk försöker le mest hela tiden. De anstränger sig för att le (och skratta) så mycket som möjligt. Hela dagarna. Likaså anstränger de sig för att deras barn ska le (och skratta) så mycket som möjligt. Hela dagarna. För att det är viktigt och bra att le.
I vanlig ordning kände jag mig som ett ufo, som nyss landat och ännu inte har fått tag på någon kodbok. Nog för att det är bra att le - och skratta - när det finns anledning till det. Typ att någonting känns bra, trevligt eller roligt. Eller om man vill bekräfta eller uppmuntra en annan person. Men hela poängen med att le faller ju om man gör det hela tiden. Distinktionen upphör. Att bara le i största allmänhet framstår som rätt innehållslöst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar