Relativt ofta läser jag den intressanta och tankeväckande bloggen Skriet från kärnfamiljen - och under de senaste dagarna har jag även läst boken med samma namn. Jämställdhetsfrågor är någonting som både intresserar mig privat och professionellt. Det händer att jag undervisar om feminism och jämställdhet, jag har varit med i diverse jämställdhetsprojekt, varit jämställdhetsansvarig, skrivit mängder av jämställdhetsplaner, genomfört enkäter - och har även en gång i tiden forskat om relaterade frågor. Privat är jämställdhet också viktigt. Jag skulle exempelvis inte kunna tänka mig att bilda familj med en person som inte har en liknande syn som jag själv - eller som inte är inställd på delat ansvar när det gäller barn, arbete och hushåll. Många uppfattar mig nog som en smula extrem, exempelvis då det gäller föräldraledighet (då vi har delat så gott som lika på denna - och även har gjort detta parallellt med yrkesarbete från att Lilla L. var mycket liten).
På många sätt finner jag Skriet från kärnfamiljen intressant. Den har många bra vardagliga exempel och för fram argumenten på ett lättillgängligt sätt, som inte bara vänder sig till akademiker eller mer eller mindre professionella feminister. Trots detta så blir jag en smula matt, främst på grund av hur lösningarna på jämställdhetsproblematiken framställs. Något förenklat så kan man säga att om vi bara gick ner i arbetstid (helst båda parter i en relation), flyttade till en billig och lättskött hyresrätt (som vare sig kräver renovering eller rensning av rabatter), skippade avancerade maträtter till förmån för fiskpinnar och hoppade av konsumtionshetsen - ja, då skulle vi må bra, ha tid för varandra och inte behöva falla in i könsstereotypa mönster. (Okej, det här är förenklande. Författarna tar även upp andra viktiga aspekter, som vikten av att våga förhandla och att bryta könsstereotypa mönster, i allt från ansvar för gympapåsar till vem som skruvar upp hyllor). Och det är där någon stans som jag blir matt. Är det verkligen så självklart att folk blir mer jämställda av att arbeta mindre? Mår man bättre av det? Självklart måste man prioritera och bestämma sig för vad som är viktigt i livet. Man kan inte förvänta sig att det går att ha allt på topp, från barnuppfostran, karriär och träning till allmänbildning, trädgård och kulinariska middagar. Men jag tror snarast att problemet är att folk inte tänker efter - och att de inte vågar/ids ta en diskussion med sin partner om saken.
Just för oss har jobb/karriär och vår dotter varit prio ett. I mån av tid och energi prioriterar vi även andra saker, som att vi har en stuga, tränar, lagar ganska avancerad mat och vill ha det hyfsat fint hemma. Däremot så är vi rätt asociala, engagerar oss inte i föräldraråd eller föreningar, skiter fullständigt i vilket elbolag vi har eller om vi lyckas finna de billigaste/bästa alternativen. Vi är antagligen inte världsbäst på jämställdhet, men vi försöker åtminstone ha idéer om vad vi vill och vad som är rättvist. Vi delar på vab, hämtar och lämnar Lilla L. på dagis var annan dag och hjälps åt med de flesta sysslor hemma. Sannolikt är vi även något mer medvetna om konsekvenserna av olika handlingar än många andra, varför vi kanske även diskuterar sådana här saker oftare. Om jag åker på en konferens i en vecka är det helt självklart att det måste förankras och diskuteras, eftersom det får uppenbara konsekvenser för min make. Men det som kanske skiljer oss från många andra är att han inser motsvarande. Våra jobb är lika viktiga, likaså vårt barn - och våra andra intressen. Vad vi gör eller inte gör får med andra ord konsekvenser för hela familjen.
För mig är det inte självklart att just yrkesarbete eller konsumtion är de stora bovarna i jämställdhetsdramat. Arbete är för mig starkt förknippat med min identitet och vem jag är, genom det får jag bekräftelse, utmaningar och intellektuell stimulans. Hur mycket jag än älskar min familj så skulle jag faktiskt inte få den stimulansen om jag jobbade halvtid eller satsade på ett jobb som krävde mindre av mitt personliga engagemang. (Sedan är det kanske inte nödvändigt att arbetet är lönearbete, jag skulle även kunna ägna mig åt någonting annat. Men i princip så handlar det ändå om att göra saker som betyder någonting utöver min privata sfär.) Jag blir vare sig mer jämställd av att äta fiskpinnar eller av att gå ner i arbetstid, däremot av att våga ta diskussioner och strider.
3 kommentarer:
Jag håller med om att det inte är arbetstiden eller fiskpinnarna det hänger på, utan mer att faktiskt SE och diskutera det som behövs göras. Visst kan det underlätta att ändra på de yttre faktorerna, men den riktiga förändringen måste komma inifrån. Att vara aktiv på så sätt att man är medveten om stereotyperna vi stöter på dagligen (typ mamma lagar mat, pappa lagar bilen eller att mannens arbete är mer värt än kvinnans) och gör vad man kan för att neutralisera dom.
Något som gör mig oerhört trött är när jag, som kvinna, får stående ovationer för att jag har byggt vår köksö, inte för att köksön är särdeles fin, utan just för att jag som kvinna byggt den. Eller när folk säger att min make är såååååå duktig som "passar barnen så mycket"... På det viset är samhället långt ifrån neutralt.
Ja, det sistnämnda är väldigt tröttsamt. Maken får ju rätt många creddpoäng på att vara en superpappa, exempelvis i min mors ögon. Helt enkelt genom att vara en bra och närvarande pappa (som tröstar, byter blöjor, vabbar och har varit mycket föräldraledig). Jag å andra sidan ses ofta som en karriärbitch, trots att mina insatser är helt jämförbara. Inte för att jag missunnar maken credden, men stereotyperna lurar bakom varje hörn...
Hej och tack för att du läser vår blogg och vår bok! Måste bara säga att allt det du skriver, kunde jag ha skrivit - precis så är det jag tycker! Jag är själv workoholic och har alltid, alltid jobbat heltid, även om jag gjort små försök att gå ner i tid från mitt lönearbete - det har bara funkat i kortare perioder och jag har alltid en massa andra jobb vid sidan av. Så när jag jobbar som minst är det 100 procent. När jag skriver bok, krönikor, föreläser vid sidan av mitt jobb kan det bli 150 procent, om jag inte passar mig. Jobbet är min identitet också - till väldigt stor del. Jag är bra på det jag gör och stolt över det. Jag ska inte säga att du har missuppfattat boken, för vi skriver ju verkligen att det är bättre att båda går ner i tid. Men egentligen är inte det mitt budskap. Det kan vara EN lösning. Men det finns många. Liksom den att tagga ner på alla de där kraven på perfektion hemma (som jag vet många kvinnor lider av), därav fiskpinnarna! Vad jag ser just nu runt omkring mig - och det speglar sig nog i boken - är att många kvinnor "ger upp", "hoppar av". Det blir helt enkelt för mycket och så är det HON som hoppar av. Det är därför vi bland annat säger att det är bättre att båda går ner lite, så att inte HON efter ett tag ger upp och hoppar av. Nästan 70 procent av alla småbarnsmammor jobbar deltid. Och som bekant jobbar småbarnspapporna mest av alla grupper i samhället. Och så säger mammorna att de vill det, för de vill hinna vara med sina barn. Jag tror man hinner det om båda tänkte som du och din man gör (och som jag och min man gör) - och delar på allt!
Skicka en kommentar