Härom dagen insåg maken att vi förhåller oss till 90-talet ungefär på samma sätt som folk (typ 50-talister) förhöll sig till 70-talet på 90-talet. Både för mig och maken, som är födda på 60- respektive början av 70-talet, är 90-talet någon form av personlig topform. Det var då vi var unga, hyfsat coola och såg som bäst ut. Själv har jag nog aldrig varit snyggare än på Roskilde 1994, i knähöga Doc's, eldrött hår och en skir sommarklänning från 40-talet. Och aldrig har jag känt mig så uppdaterad och på rätt plats som någon sen natt på Tranan i slutet av 90-talet. Den enda skillnaden mellan 50-talisterna och oss är att vi ar bytt ut markörerna. Vi pratar inte om Bruce på konserthuset 1975 eller gärdetfestivalerna. Inte heller om rivningskontrakt på söder eller om att åka motorcykel genom USA med Pirsigs bok som förlaga. Istället är det Primal Scream, Lollipopfestivaler, Tindersticks, läkarsprit på studentfester och doktorandstudier.
I morse påbörjade jag projektet att skapa den ultimata 90-talsplaylisten på Spotify. Kriteriet var: 90-tal som det går att skotta snö till. En liten present till maken.
Uppdatering: om någon har missat det så tycker jag att det är helt okej att vara en medelålders tant.
1 kommentar:
När maken har fått presenten, kan man få titta på den där listan då?
Skicka en kommentar