Idag var första dagen på några veckor, eller kanske till och med en månad, som jag inte var totalt uppbokad av möten, föreläsningar eller andra åtaganden som involverar ett gäng med andra människor. Idag satte jag mig ner vid skrivbordet, bläddrade i jättehögarna, sorterade post-it-lapparna och kom längre ner i mailboxen än vad jag har varit sedan gud vet när. Det var intressant och en smula skrämmande. Ibland när folk, främst studenter och kollegor, undrar hur jag kan missa att svara på ett mail inom ett dygn så har jag faktiskt god lust att be dem att komma på studiebesök. De skulle kunna få göra en arkeologisk utgrävning i min mailbox. Kanske skulle de finna någon ny gren av människoarten bland all bråte. Eller så skulle de, studenter och kollegor, gå vilse. Ett annat alternativ är att de skulle kunna få följa med mig på alla möten och se hur tappert jag försöker röja undan alla inkommande grejer på vägen mellan det ena och det andra.
Äh, det där sista lät en smula bittert. Jag blev mest lite chockad över allt som jag fann under en arbetsdag på mitt eget kontor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar