Efter snart sju år i den norrländska pärlan har jag acklimatiserat mig förhållandevis väl. Det finns dock ett antal undantag. Jag vägrar använda långkalsonger. Jag säger vare sig "fara" (i betydelsen att åka) eller "he" (detta fiffiga multiord...). Och jag låser ytterdörren, inte bara när jag lämnar hemmet utan även när jag är hemma. Inte nog med det - jag ringer/knackar på dörren när jag ska hem till någon och väntar tills vederbörande öppnar dörren (alternativt vrålar kom in!) in jag kliver in.
Vadan denna utläggning? Jo, alldeles nyss höll jag på att dö av skräck när någon stod och drog i dörrhandtaget på ytterdörren, utan att vare sig knacka på eller ringa på klockan. När jag tittade ut så såg jag granndottern försvinna tillbaka mot sitt hus. Hon ringde med andra ord inte ens på dörren när den var stängd och låst, utan utgick väl från att vi inte var hemma.
Och nej, det är inte ens charmigt när en femåring rycker i dörrhandtag alternativt bara klampar rätt in i huset utan förvarning. Men det är ännu mer obegripligt när vuxna gör det.
4 kommentarer:
Nej, men så får man väl inte göra?! Mitt hem är min privatasfär, där får inte folk klampa in hur som helst. Och kommer någon och rycker i dörrhandtaget skulle jag också få slag.
Nej, det får man ju inte! Men försök förklara det för folk här uppe...här knackas det och klivs in i exakt samma ögonblick. Om det knackas alls. Dörrklockor nyttjas inte alls, av någon märklig anledning.
Håller med. Fast vi grannar som umgås har förstås lite egna vanor, men aldrig oanmält inklamp.
Haha! Kommer ihåg när vi nyss hade flyttat hit och äldsta dottern skulle börja hos sin dagmamma. Jag ringde snällt på dörren och stod där o väntade o väntade... =) Till slut kom hon ju och öppnade, men verkade väldigt förvånad över att vi stod och väntade och inte kom in. Vilket jag fortfarande gör =) (väntar alltså).
Skicka en kommentar