Motståndet till midsommarfiranden, små grodor och blomsterkransar (eller mot de flesta helgdagar och så kallade högtider) är på intet sätt nytt. Jag vet inte hur många midsommaraftnar jag har tillbringat i ett folktomt Stockholm, på deprimerande hak på Sveavägen, pizzerior i Råsunda eller på Kellys. Det vill säga, de enda ställena som har haft öppet (tro mig, jag är inte en person som normalt sett smälter in på Kellys.) Jag och min gamla vapendragare H. har fnissat oss igenom gamla hårdrockshits och utspädd öl, medan resten av världen har sjungit snapsvisor på någon kobbe i skärgården.
I mer modern tid har jag, maken och svågern spelat midnattsgolf på helt öde golfbanor på midsommarafton, långt bort från all världens små grodor. Och jag tror faktiskt att det går att fortsätta så, trots att vi är en kärnfamilj med barn. Jag är dock lite glad att inte längre behöva hänga på något sorgligt hak, bara för att slippa undan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar