Förra gången jag var gravid så spydde jag som en räv i drygt 20 veckor. I övrigt mådde jag prima. Jag var rörlig och smidig, kunde jogga fram till 7:e månaden, rensa ogräs och spelade min sista golfrunda i vecka 38 (jag skämtar inte) - exakt en vecka innan L. föddes. Den här gången känns allt annorlunda. Jag mår mindre illa, även om jag spyr på nätterna ibland. Det drar och gör ont både här och där. Nu, i vecka 13, känner jag mig påtagligt gravid. Och även om jag rent objektivt är både rörlig och smidig så känns det inte så, eller som om det kommer att upphöra mycket snart.
Trots att den här graviditeten är så efterlängtad, och att vi i ärlighetens namn har jobbat ganska hårt för att komma dit vi är, så kan jag inte riktigt säga att jag gillar mitt nuvarande tillstånd. Alltså, jag hemskt gärna gravid - men jag har en smula svårt att hantera vissa kroppsliga förändringar. Jag är helt enkelt inte urmoderstypen, som känner mig kvinnlig och vacker som gravid. Graviditeten är mest en nödvändig transportsträcka mot målet: barnet.
3 kommentarer:
Känner igen mig. Går inte heller runt i nåt slags rosenrött modersskimmer. Sömnbrist och förstoppning är knappast glamoröst :) Men väl värt det förstås.
Amen to that!
Skönt att höra att det är fler, utanför skimmerbubblan ;)
Skicka en kommentar