Antagligen är jag en grym och kallhamrad dotter, men det var först idag, i vecka 14, som jag berättade för min mor att L. ska få ett syskon. Jag har helt enkelt haft något behov av att anförtro mig till henne just denna gång eller i denna fråga. Lika lite har jag orkat förklara hur jag har mått eller om någonting hade gått på tok. Det sistnämnda kan i och för sig fortfarande inträffa, men nu är det mer utan återvändo.
Hur som helst. Idag berättade jag - och min mor blev mycket förvånad. Och glad! Hon har trott att vi inte vill ha mer än ett barn och hon har inte velat ställa några frågor om det. Min mor har ju nämligen bara ett barn själv (jag...) och vet exakt hur känsligt och provocerande det kan vara. Hon vet också hur jobbigt det är att försöka få barn utan att någonting händer, då hon och hennes förra man försökte få barn i sisådär sju år utan resultat. Så hon har inte velat fråga och tjata - vilket jag uppskattar mycket.
För övrigt så har jag och maken varit på ett ultraljud härom dagen. Filuren där inne såg prima ut. Den hade ett fint litet huvud, ryggrad, armar, ben, händer, fötter och diverse nödvändiga inre organ på rätt plats. H*n vinkade och kliade sig på näsan.
6 kommentarer:
Antar att ni vinkade tillbaka!!! =)
Åh det här var roligt att få läsa! Lyckans lilla L och ni som ska få en liten bebbe!
Nu har jag läst ifatt här. Ville bara säga att jag verkligen är glad att du äntligen har en liten plutt inne i magen. Det kom till och med några tårar.
Jag väntade till v 18-19 innan jag berättade för min mamma första gången. Anledningen var att jag faktiskt ville suga på karamellen själv (eller ja, tillsammans med maken då) och liksom ta in det.
Vad roligt att hon blev så glad, och vad bra att hon varit så förstående utan att veta liksom.
Underbart att allt ser bra ut fortfarande. :)
Vilken klok mamma och vad fint att hon blev glad :) Ännu finare var det att höra att det såg bra ut där inne.
Jo, min mamma är ganska klok när hon sätter den sidan till - och jag väntade mig eg. inte någonting annat än att hon skulle bli glad. Ändå har jag bara inte orkat eller förmått att berätta...
Och jag - vi vinkade tillbaka ;)
Skicka en kommentar