Poängen med att sjunga enkelhetens lov?

En sak som jag har funderat över är varför folk (ja, folk i största allmänhet) ofta ger uttryck för att vad de uppskattar mest hos andra människor är att de är enkla och vanliga. Vad menar man egentligen med det? Att andra människor är lika dem själva? Det kan ju ha sina fördelar, för då kan man ju utgå från att andra människor gillar och ogillar ungefär samma sak som en själv. Eller att de är opretentiösa? Eller kanske till och med kravlösa? Ibland inbillar jag mig också att enkelheten ses som synonymt med ett lagom positivt sinne. Typ en glad prick, som får andra människor att må bra och som inte komplicerar tillvaron med jobbiga frågor och invändningar. Likaså att enkelheten ses som ett uttryck för lagomhet. Att människan i fråga är lagom (det vill säga: inte särskilt) snygg, smart, rik och framgångsrik, vilket sällan är hotfullt för den egna självbilden.

Jag har aldrig, inte ens som barn, tänkt på mig själv i termer av enkel. Jag är ofta besvärlig, cynisk, avig och allt annat än lagom. Det jag är bra på är jag ganska iögonfallande bra på och det jag är dålig på är jag ofta genuint ointresserad av. Jag ställer krav och presterar. Jag är neurotisk. Men jag är också ganska rolig och omtänksam. Om jag ska vara helt ärlig så skulle jag dö av uttråkning om mina vänner var enkla och vanliga. Det är det inte heller. De är spretiga, galna, genialiska, nyckfulla, frånvarande, närvarande, bitska, bländande, oväntade, roliga, dubbelbottnade, högpresterande, verbala, lata, odrägliga och ljuvliga. Många av mina vänskaper har inletts med att jag genuint har avskytt personen i fråga - just för att han eller hon har lyckats provocera eller peta på någon särskilt öm fläck. De är sällan några muntergökar. Och lika bra är väl det.