Ytterligare en fördel med att vara tant

En bra sak med att vara medelålders tant är att man slipper tvånget att ha helt jävla fantastiskt skitkul på nyår. Nu går det bra att hänga hemma, glo på tv och laga anständig mat. Man behöver vare sig fixa eller försöka bli bjuden på århundradets party. För min erfarenhet säger att det finns få partyn/fester/tillställningar som har så uppskruvade förväntningar som de som äger rum på nyårsafton.

Hur många gånger har jag inte irrat omkring i någon villaförort, typ i Edsviken eller Skogås, i minus 30 grader, på jakt efter någon kompis förälders villa (som ingen vare sig har varit i eller vet var den ligger)? Eller stått i samma, för mig okända, föräldrars kök och försökt snabbtina djupfryst hummer i diskhon - och samtidigt haft råångest över närvarande knäppa x, fel klänning, fula skor eller kassa låtlistor? Eller hånglat med fel person? Eller varit tvungen att bevittna hur det åtråvärda objektet definitivt har hånglat med fel person? Sedan är det alltid någon som vill dra vidare, till någon annan ännu bättre fest, men misslyckas med att få tag på taxi. Eller har tappat bort adressen till den. Eller kräks på ens skor. Hur många nyårsnätter har jag inte halvt frusit ihjäl, gåendes tvärs igenom stan och skumma industrimområden, i brist på taxibilar och på grund av missade sista bussar och tunnelbanor? Olycklig, bakfull och allmänt miserabel. Priset tas nog av nyåret vid millennieskiftet, som tillbringades på i en källarlokal uppe på Skinnarviksberget. Min date dumpade mig demonstrativt vid åttatiden på kvällen - och resten framleds i ett töcken av oidentifierbar veganmat, dåligt rödtjut och en tung blydimma över Stockholm. Om jag inte mins helt fel så slutade det hela med en uppfriskande (...) promenad från Odenplan till Råsunda. Den kvällen hade nog inte varit hälften så plågsam eller pinsam om det inte vore för att jag och daten kände varandra rätt väl - och att vi var tvungna att ses igen den första vardagen efter nyår.

Well, jag är väl helt enkelt inte något partydjur.