söndag 6 mars 2011

Jämställdhet i vardagen (del 2)

Barnen.

På många sätt kan jag tycka att barnen är det område där vi är mest jämställda. Redan från att L:et kom ut så har Maken tagit en minst lika stor del av blöjbyten, vab-dagar, bvc-besök, snoriga näsor och nattningar som jag. Föräldraledigheten delade vi i princip lika, genom att vi båda jobbade halvtid från att L. var två månader. Totalt så har jag varit hemma en månad extra jämfört med Maken.

Vissa saker gör vi så klart i lite olika omfattning. Exempelvis så har Maken alltid tagit en större del av tröstande och nattande, medan jag är den som håller ordning på praktiska saker (lappar, tider, om det behövs köpas nya galonbyxor etc.).

En vanlig reaktion, främst på hur vi har delat på föräldraledigheten, har varit att det förvisso är en bra/intressant/ovanlig lösning men att den aldrig skulle fungera för dem själva. Underförstått så är det någonting som bara går för folk med fria tider, höga löner och som jobbar i jämställdhetsvänliga organisationer. Det är klart att det underlättar - och jag skulle heller aldrig hävda att alla kan variera att jobba halva veckor, varannan dag och ibland även halva dagar. Men samtidigt så kan jag bli lite irriterad på den inställningen, för vi har fixat och trixat med en lösning som fungerar utifrån våra förutsättningar. När L. var nyfödd fick jag en ny befattning som i ärlighetens namn inte gick att hoppa på om jag avsåg att börja med att vara föräldraledig i ett halvår eller ett år. Då hade jag varit tvungen att avstå (vilket inte ens fanns på kartan, eftersom jag verkligen ville ha jobbet). Jag vet inte hur många kvällar och helger under min föräldraledighet som jag har suttit och filat på en dragning till nästa morgon, eller en rapport som måste skickas in. På liknande sätt har Maken också jobbat på kvällar och helger. Det har inte alltid varit enkelt eller kul - och det har nästan ställt större krav på vår relation, i termer av förståelse och uppbackning, än det formella uttaget av föräldraledighet och vab. Att just dela som vi har gjort är inget självändamål. Tvärtom är det nog ofta enklare att vara hemma 7-8 månader var, på heltid. Däremot så kan ju tycka att delandet i sig är väldigt avgörande, för om man inte är hemma och tar hand om ett litet barn så är det nog väldigt lätt hänt att man inte delar ansvaret när det blir större. Oavsett om det gäller att sanera nedkräkta sängar, trösta, skjutsa till fotbollsträningar eller att komma ihåg tandläkartider.

En annan reaktion har varit att jag ska vara glad och tacksam över att Maken är så snäll (som typ tar hand om sina barn och är föräldraledig i större omfattning). Det är en så tragisk inställning att jag knappt orkar kommentera den. Ja, det är väl klart som fan att han är snäll (annars hade vi inte varit gifta) - men jag hoppas innerligt att det inte är motivet till varför vi delar på ansvaret för barnen hyfsat lika.

Nu har barn nummer två landat i hushållet och vi står inför en ny föräldraledighet och många andra praktiska utmaningar. Det ska blir intressant att se om vi kan fortsätta på inslagen väg, eller om det kommer att bli annorlunda nu. Men det får jag återkomma till längre fram.

4 kommentarer:

Viktoria sa...

Klockrent!

Jag blir alldeles lycklig då jag läser :)

Jenny / Ekomamma i stan sa...

Usch vad jag tycker att det är trist med folk som har inställningen att mannen "hjälper till" när han tar hand om sina egna barn eller städar i det egna hemmet...

Det låter ju hur bra som helst hur ni har delat på föräldraledigheten, även om jag förstår att man inte blir riktigt "ledig" utan att jobbet också smiter in på de föräldralediga dagarna.

Colombialiv sa...

Men precis, håller helt med Jenny, det här med män som "hjälper till" med städningen eller "sitter barnvakt" åt sina barn. Hallå, femtiotalet?

Jag tycker er uppdelning låter alldeles perfekt, så skulle jag också ha velat göra den dagen vi får barn, tyvärr har jag ju gått och bosatt mig i ett land som bara har mammaledighet.

Ponder sa...

Urgh, just det där att maken är så "snäll och duktig" får jag också höra till förbannelse. Och jag har väldigt svårt att inte ge ett syrligt svar tillbaka...

För övrigt tror jag som du, att det går att dela på f-ledigheten bara man vill. Det gäller bara att (vilja) hitta det sätt som funkar för just en själv och en s partner.