onsdag 25 maj 2011
O.
För övrigt var det väldigt mysigt att komma hem, efter två dagar och en natt borta. Särskilt Lille O. är en riktigt mysgubbe. Han vill helst sova mot min axel eller sitta och mysa i min famn, vilket är ett helt annat beteende än L. har. Hon vill ha utrymme och rörelsefrihet. Efter några sekunder i famnen så börjar hon skruva på sig.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Jag brukar kika in då och då för att läsa din blogg. Är tyvärr sämre på att kommentera. Men något jag så väldigt länge velat fråga dig om är just detta med kejsarsnitt. Minns att du inför Lille O.:s födelse skrev något om det planerade snittet. Och att det, som jag minns det, inte tycktes föreligga någon "kamp" bakom att få det beviljat. Jag blev oerhört glad för din skull då jag läste detta. Glad och hoppfull. Kanske finns det hopp för mig med att en dag kunna skaffa barn? Jag är 30+ och har börjat förlika mig med tanken att aldrig få barn. Pga en enda anledning: förlossningsskräck kombinerat med vårdskräck överlag. Eller jag kanske borde skriva fobi istället för skräck. Skulle jag råka ut för en olycka t ex är det föga troligt att jag skulle uppsöka akuten. Om jag var vid medvetande vid olyckstillfället vill säga. Så ja, det är rätt illa. Jag känner till flera fall där kejsarsnitt blivit beviljat i sista stund. Veckorna före ingreppet. Detta har inneburit en fruktansvärt jobbig graviditet för kvinnorna i fråga. Jag är för lite av en "gambler" för att greja samma ovisshet utan att förlora min mentala hälsa. Måste det verkligen vara så här? Finns det hopp? Hur göra i så fall? Kan du rekommendera någon vettig person som skulle kunna hjälpa mig? Jag har full förståelse om du inte vill svara på dessa frågor. Jag kände bara att ett litet hopp tändes när jag läste dina rader. Ska tillägga att jag bor i Umeå.
Hej!
Ja, jag tror faktiskt att det finns hopp! Jag kan ju bara utgå från mina egna erfarenheter, vid mina två kejsarsnitt - och hur jag bemöttes här i Umeå. Utan att gå in på allt för många detaljer så kan jag ju säga att jag också lider av sjukhus/behandlingsfobi. I likhet med dig så undviker jag vårdinrättningar så gott det går och om jag inte har något val så reagerar jag både psykiskt och fysiskt starkt (vilket gör att jag har väldigt svårt att samarbeta, även om jag förnuftsmässigt verkligen vill och anstränger mig). Kejsarsnitt har därför varit det enda tänkbara förlossningssättet, även om det kan låta motsägelsefullt.
Under min första graviditet så tog jag upp detta (och även en del om tidigare erfarenheter vid vårdsituationer) vid mitt första BVC-besök. Barnmorskan lyssnade och tog mig på stort allvar. Hon förklarade att hon normalt sett förespråkar vaginal förlossning och i möjligaste mån försöker hjälpa kvinnor inför detta alternativ. Men av min berättelse förstod att detta sannolikt inte var ett alternativ för mig då jag både verkade ha tänkt igenom mina motiv mycket noggrant och även hade kollat upp tillvägagångssätt, riskfaktorer etc. Hon skrev en remiss till specialistmödravården och angav att det var viktigt att jag fick ett tidigt läkarsamtal (just för att jag mådde skitdåligt av oro inför hur beslutet skulle tas).
Jag fick snabbt en tid på Specialistmödravården, där jag fick träffa en förlossningsläkare (dvs den som beviljar kejsarsnitt). Även detta samtal gick bra. Hon lyssnade på min berättelse och mina argument, kollade upp en del saker (bland annat att jag var införstådd med riskerna) och gav mig på plats en garanti om att inga kvinnor i Umeå tvingas till en vaginal förlossning om det verkligen inte vill. Däremot så ville hon erbjuda alternativ (bl a igångsättning och olika former av stöd) och önskade att jag skulle gå i aurorasamtal. Om jag ändock stod fast vid mitt beslut så skulle jag få planerat kejsarsnitt och även ett datum i god tid (även om jag skulle vara beredd på att själva datumet kunde ändras längre fram). Jag kollade med läkaren vad tanken var med aurorasamtalen, för jag ville inte hamna i situationen att delta i samtal som mest skulle handla om att övertyga mig om alternativ som i min värld över huvud taget inte var tänkbart. Hon sa då att samtalen absolut inte behövde ha den inriktningen. Tvärtom så tyckte hon att jag skulle använda dem för att planera och bearbeta hur jag skulle hantera kejsarsnittet, då det var ganska uppenbart att även detta skulle vara komplicerat för mig.
Nu minns jag inte exakt i vilken vecka jag fick formellt besked om att kejsarsnittet var beviljat samt planerat datum - men det var innan rutinultraljudet i vecka 18. Aurorasamtalen ägde faktiskt rum efter att jag hade fått besked - och dessa samtal handlade till stor del om att förbereda mig (bland annat kring praktiska detaljer, som undersökningar, dropp och kateter). Aurorabarnmorskan skrev också ett utlåtande som bifogades min journal.
Inblandade personer var professionella och empatiska. De informerade, frågade om olika saker - men avstod från de övertalningskampanjer som jag har hört skräckhistorier om. Nu vet jag ju inte hur mycket informationen i mina journaler hjälpte till, då jag antar att det finns en del information där om vad som har hänt vid tidigare sjukhusvistelser. Men oavsett detta så har mitt intryck varit att personalen på vårdcentralen, specialistmödravården,operationsavdelningen, bb och kvinnokliniken (som alla på något sätt har varit inblandade) har varit bra att ha att göra med. Jag har dock förstått att det spelade ganska stor roll att jag var så pass förberedd som jag var.
Under min andra graviditet gick det till lite annorlunda. Dels hade jag läkarsamtalet lite senare, dels fick jag själva beslutet senare (någon gång efter v. 32). Men även denna gång fick jag ett muntligt besked vid det första läkarsamtalet (som för övrigt tog mindre än fem minuter - läkaren snabbläste min journal och konstaterade att det inte var mycket att diskutera, det var klart att jag skulle få ett snitt). Även denna gång var i princip alla inblandade mycket bra att ha att göra med. Alla läste min förlossningsplan, kollade olika saker med mig och hanterade olika situationer på bästa sätt utifrån förutsättningarna (vilket nog inte var så enkelt, då jag under delar av kejsarsnittet var snudd på paralyserad).
Jag hoppas verkligen att du kan hitta ett sätt som fungerar för dig! Och jag tror att det finns bra förutsättningar för att bra bemötande och hanterande i Umeå. Nyckeln är nog att kunna förklara varför och hur man vill ha det, även om det i sig kan vara nog så jobbigt.
Ps. Och innan nu någon annan skriver något tyket om att kejsarsnitt är den enkla eller lata vägen - så är det inte. Personligen skulle jag aldrig ha vågat föda barn om jag inte hade varit övertygad om att jag skulle bli respekterad och tagen på allvar inom vården. Och i mitt fall innebar det även att jag skulle få ett kejsarsnitt.
Skicka en kommentar