Vänskap

Sedan jag flyttade hemifrån när jag var 16 år har jag flyttat väldigt många gånger. Jag har bott mellan Skåne och Västerbotten, i stora städer och i små hålor, i skrubbar utan dusch och i relativt stora hus. Jag tillhör till och med den ovanliga kategorin människor som gillar att flytta. Nya intryck, nya utmaningar och omväxling.

Att flytta långt som vuxen (läs: efter studenttiden) är dock ganska arbetssamt rent socialt. Det tar lång tid att bygga upp nya nätverk, både privat och professionellt, då folk redan är etablerade och nöjda med det som de redan har. Under de första åren i Umeå umgicks jag i princip bara med makens vänner och kollegor. Det tog flera år innan jag tog en fika eller gick på bio med en person som jag kunde känna var min "egen" vän i Umeå. Självklart hade jag kvar mina bästa vänner, i Stockholm och på andra ställen, men det blir trots allt annorlunda när man bor långt ifrån varandra och träffas några gånger per år - och det är kul att ha vänner som man kan träffa en helt vanlig tisdagskväll också.

Under de senaste åren har ett nytt problem dykt upp. Mina vänner i Umeå tenderar nämligen att flytta härifrån. De får nya jobb och attraktiva erbjudanden någon annan stans. Och jag är verkligen inte den supersociala typen som umgås i stora gäng, utan umgås vanligtvis med en handfull personer. Nu ska jag så klart försöka fortsätta hålla kontakten med den senaste i raden av vänner som flyttar - men det känns ändå en smula tomt och tråkigt att hon flyttar.