Jag var rädd och nervös för det mesta, fram till att jag blev 24-25 år. Då gick det plötsligt över och jag insåg att jag är en fullt kapabel människa. Men innan dess var jag verkligen rädd för det mesta. För att prata. Cykla ensam genom det lilla samhället som jag växte upp i. Få frågan i klassrummet (trots att jag nästan alltid kunde svaren). Ringa (oavsett till vem). Spela fotboll. Prata med främlingar. Lämna in hemuppgifter (då skulle ju någon läsa det jag hade gjort). Komma för sent. Använda nya kläder i skolan (någon kunde ju tycka att de var fula). Klippa mig (det blev ju ändå alltid fel). Gå till tandläkaren. Glömma bort viktiga saker. Och ungefär fem miljarder andra saker.
Trots att både jag och Maken försöker peppa L. att våga olika saker så kan jag så ofta se liknande rädslor hos henne. Paniken bokstavligen lyser i ögonen om vi tycker att hon kan gå ensam till grannen och ringa på dörren eller släcka lampan i rummet där hon ska sova. Det är en svår balansgång, att peppa lagom mycket och samtidigt respektera att hon är rädd. För av egen erfarenhet vet jag att allt för mycket pepp och puch lätt gör att rädslorna går i baklås. Då blir det ju bara ännu värre.
1 kommentar:
Våran dotter är också en försiktig och ganska rädd själ och jag tycker också det är skitsvårt att veta på vilken nivå man ska lägga peppandet så att det inte blir fel... Svårt!
Var det något särskilt som gjorde att du slutade vara rädd eller bara kom det av sig själv?
Skicka en kommentar