Dåligt samvete? Nej, tack.

Jag höll egentligen på att skriva ett annat inlägg om jämställdhet då jag råkade läsa detta av Amanda Schulman. Och jag vet inte om jag ska skratta eller gråta:

"Det finns egentligen bara en sak som är naturlig för en nybliven mamma. Det är att vara med sitt barn precis hela tiden. Och jag tror absolut inte att ett barn är redo för dagis vid ett års ålder. Jag tror egentligen inte att det finns en mamma som lämnar bort sitt barn med gott samvete, vi gör det för att vi måste. För att vi har inget val och då har vi bestämt oss för att det är ok. Men visst måste det vara konstigt för en bebis att vara med sina föräldrar 24/7 i ett år eller så för att sedan aldrig mer se dem igen."

Jag begriper att hon drar argumentet till sin spets och spelar på hela känsloregistret, men det mest intressanta kommer några meningar längre fram:

"Våra män skaffar nya arbeten utan tanke på vilka barn som ska komma. Om jag vore man skulle jag vilja ha fem barn."

Jag köper inte de grova generaliseringarna av mammor, att vi skulle bada i ett hav av dåligt samvete för att vi lämnar våra ungar på dagis och att vi hellre skulle stanna hemma om vi bara hade möjligheten. Men jag tror att det ligger ett visst korn av sanning i att många, även om långt ifrån alla, män kan bilda familj och skaffa många barn utan särskilt många tankar kring hur det påverkar deras karriärer (eller tvärtom: hur deras karriärer påverkar deras familjer). Män förutsätter att det går. Likaså förutsätter deras chefer att det är möjligt att kombinera familj och karriär, även i situationer där det egentligen är ganska orealistiskt eller att det kräver att någon annan backar upp. Kanske borde fler kvinnor tänka på samma sätt - att det går? Det behöver inte innebära att man offrar sina älskade ungar på karriärens altare, men jag tror att många kvinnor begränsar sig mer än vad som är nödvändigt. Man kan inte fixa allt själv, men om man har en partner så borde väl han eller hon kunna ta lika stort ansvar? Det går.