Jag har alltid haft hyfsad kondition och vanligtvis tränat något. I perioder har jag simmat, gått på gym, orienterat, spelat golf eller sprungit - så halleluja-känslan beror inte på en transformering från soffpotatis till vältränad. Men det finns ändå tydlig en skillnad nu mot tidigare. När jag började springa i april, när Lille O. var två månader, så trodde jag att jag var i mitt livs sämsta form. Under hela graviditeten mådde jag skit. Förkylningar, lunginflammationen från helvetet och allmän smärta gjorde att jag på slutet inte ens orkade promenera 1,5 kilometer till jobbet. Jag var därför helt beredd på att jag skulle få börja om helt från början med träningen, att allt det som jag hade gjort ett år tidigare skulle vara som bortblåst. Men det blev inte riktigt så. Även om jag inte var i toppform så var jag inte heller i bottenform, utan bara lite allmänt otränad och ringrostig. Mycket fanns kvar. Men den avgörande skillnaden ligger i min egen inställning. Jag bokstavligen njuter av att kunna träna, vara rörlig och att kroppen är med. Att kroppen säger yeahhh!, istället för att signalera katastrofläge vid minsta ansträngning.
Nu låter jag kanske som en typiskt stressad och neurotisk 70-talistmorsa, som inte begriper att det är en stor ansträngning för kroppen att vara gravid och att man måste ta det lugnt ibland. Men poängen är egentligen en annan. Först nu har jag vett att uppskatta saker som jag tidigare har tagit för givna. Det är en njutning med intervaller i duggregn - och jag har aldrig varit så motiverad som nu. Det är helt enkelt sjukt kul att träna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar