Författare: Torgny Lindgren
Antal sidor: 216
Förväntningar: Inte höga alls. Jag har inte läst Torgny Lindgren på hur lång tid som helst (sedan tidigt 1990-tal...?) men svärfar satte den i handen på mig och sa "du kommer att gilla den!".
Handlar i grova drag om: Den här boken handlar kort och gott om Torgny Lindgren, ungefär på samma sätt som Min kamp handlar om Karl-Ove Knausgård. Det är någon form av autofiktion och inte en regelrätt självbiografi. Dessutom är en av de bärande idéerna i berättelsen att Torgny Lindgren säger sig sakna minnen. Allt som finns kvar är minnen och hallucinationer. Det är fragment och bitar av ett författarliv. Barndomens Norsjö. Den (kanske) sjuka kroppen. Modern. Göran Tunström. Paris. Familjen. Förläggare. Berättelser som måste berättas. Litteratur. Tvivel. Hopp. Svenska akademin. Hummelhonung. OP. Kollegor. Ord.
Så tycker jag: För att citera Homer Simpson: Holy macaroni! Det här är ju en alldeles lysande bok! Det första kapitlet, när Torgny Lindgrens alla förläggare försöker övertyga honom om att skriva en självbiografi, är så bra att jag nästan tappar andan. Det är lågmält, stillsamt och förvånansvärt humoristiskt. Nu måste jag nog läsa om några gamla Lindgrenböcker.
Betyg: 5 av 5
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar