Just nu håller vi på och fixar en massa saker hemma. Saker som vi har tänkt, planerat och i viss mån påbörjat under de senaste sex åren. Vi byter golv och innerdörrar. Målar om. Fixar lister. Drar om el. De flesta av dessa saker är allt annat än okynnesrenovering. Golven var bitvis så slitna att hela parkettbitar brukade lossna. Toalettdörren var så pass bananformad att den knappt gick att stänga (jag och Maken kunde stänga den men ganska exakt ingen annan fick till den rätta knycken).
Renoveringen påminner mig dock om hur trött jag är på personlig inredning. Inredning som är charmig och berättar en historia om dem som bor där. Inredning som utgör en originell mix. Skälet till att jag är trött på hela konceptet är inte att det i själva verket är ganska o-originellt och förutsägbart. Det kan jag leva med. Jag är bara trött på alla förbannade prylar. Alla böcker. Alla idogt hopsamlade loppis och auktionsfynd. Alla designprylar. Alla skivor. Alla blommor. All jävla bråte (även om den kanske egentligen inte är bråte).
Det är inte så att jag skulle vilja ha ett opersonligt hem i betydelsen ett hem vilket som helst (tänk: miokatalog). Men...jag skulle vilja ha ett hem som såg ut som en gallerilokal. Kritvita väggar, högt i tak, mycket ljus, massor med konst och några stora möbler.
Det kommer inte att inträffa inom rimlig tid - men ja, jag skulle seriöst vilja släng ut 95 procent av det vi har i hemmet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar