Den frustration som jag känner vet inga gränser, men i ärlighetens namn är jag nog fortfarande i någon slags chock. Bit för bit förstår jag vad orden betyder. Bit för bit. Allt går inte att ta in på en och samma gång.
måndag 7 november 2011
Livet
De senaste dagarna har spenderats på två saker. Det ena har varit högst värdsliga funderingar, kring golv, väggar och dörrar, det andra har handlat om liv, död och vänskap. Den finaste vänskapen av alla. Och den mest svårbearbetade information jag har fått på mycket länge. Eller kanske sedan min pappa låg på thoraxkliniken i mitten av 90-talet och livet liksom rann mellan fingrarna (även om han dog långt senare). Nu finns det inga alternativ. Det måste gå bra. Måste.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Usch det kniper till i magen då man läser. Jag hoppas med dig. Hoppas att vad det nu är så ska det bli bra igen.
Kram!
Aj. Styrketankar härnerifrân med.
Jag hoppas innerligt att det blir bra. Oavsett vad det är så måste det det.
Tack, det värmer! Det kommer nog lite mer, lite senare.
Skicka en kommentar