Ett mycket påtagligt sätt som min rastlösheten har tagit uttryck är hur jag har flyttat.
När jag var 16 år flyttade jag 32 mil till 26 vitmålade kvadrat som ledde till 36 lika vitmålade kvadrat tvärs över gården. En kort sejour i ett lånat studentrum ledde till en tvåa i födelsestaden, med gulrandiga kökstapeter och svindyr hyra. Tvåan byttes mot en fin etta i perfekt läge. Den lägenheten hade jag kvar i ganska många år - ibland hade jag den uthyrd, ibland mellanlandade jag i den över sommaren. Sedan blev det flytt till Skåne och en hemsk studentkorridor (lärdom: dela aldrig boende med ett gäng jazzmusiker och en blivande känd journalist) som snabbt sades upp till förmån för en pytteliten etta med egen trädgård (...och en psykotisk granne som skrek genom väggarna). När året gick mot sitt slut fick jag en fantastisk lägenhet i Rörsjöstaden som jag till min stora sorg aldrig kunde flytta in i (det är en lång historia). Istället blev det ett mellanspel i ovan nämnda etta i födelsestaden, för vidare transport till en deppig byteslägenhet i den stora studentstaden (ja, jag och en annan person lånbytte alltså lägenheter med varandra). Fast större delen av tiden spenderade jag i dåvarande pojkvännens fina lägenhet i Hufvudstaden. Och eftersom jag ändå mest var där så skaffade jag 45 bedårande kvadrat på Södermalm, som jag hyrde i andra hand. Efter tre år, högt uppe bland takåsarna, materialiserade sig fastighetsägarens son (från helvetet) och sålde kontraktet svart. Min pappa tyckte att jag skulle köpa den själv...men jag var så arg att jag hellre flyttade till 24 plågsamma kvadrat långt ute i tunnelbanenätets ytterkanter. Till en lägenhet som inte ens hade dusch (ja, jag var riktigt arg). Efter att den ena grannen hade försökt elda upp kvarteret och den andra grannens son hade terroriserat samtliga i trappuppgången så bytte jag i ren desperation till mig en tvåa i grannförorten (bostadsföretaget var mycket förstående). Den lägenheten byttes dock raskt mot en stor etta några tunnelbanestationer närmare stan. Här fanns det både fint burspråk, snyggt 50-talskök och en jättefin gård. Frid och fröjd tills jag blev sambo och djupt olycklig. Lösningen blev att köpa min första bostadsrätt och att lämna hyreslägenheten till mitt ex (oj, så dåligt samvete jag hade). Åter igen blev det en mikroskopisk etta (dock med dusch). Jag renoverade, sålde och köpte 36 funkiskvadrat i finaste favoritförorten. Åter igen renoverade jag, sålde och köpte en större lägenhet i samma funkishus. Och jäklar vilken utsikt jag hade! Ny renovering. Något år senare fick jag för mig att flytta in till innerstaden igen, till ett kvarter som jag hade spanat på i åratal. Jag gjorde en fantastisk vinst och köpte en hyfsat stor etta i ett 20-talshus. Ny renovering stundade - och här trodde jag faktiskt att jag skulle bli kvar ett bra tag. Men...så fick jag nytt jobb i den norrländska pärlan, sålde den minutiöst renoverade lägenheten och köpte ett hus. Och hej så mycket renovering som stundade (nu kom tack och lov Maken in i bilden). Två år senare köpte vi det hus som vi bor i nu.
Och sedan dog renoveringsfliten. Visst har vi gjort en del. Tapetserat några förutsägbara fondväggar, målat lite här och där, tagit fram gamla innertak, fixat något golv och gjort om köket. Men om någon, för drygt sex år sedan, skulle ha sagt att vi skulle ha kvar vårt aprikosa badrum, den sunkiga tvättstugan och det konstiga hallgolvet, så hade jag trott att det var ett absurt skämt. Likaså om någon hade påpekat att jag skulle bo kvar här nu. Sex år senare.
Men, men, jag tror faktiskt att jag börjar känna en viss motivation att ta tag i huset. Igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar