Snart är det jul. Trogna läsare vet att det inte är någon favorithögtid hos mig - även om jag kan tycka att det är underhållande att lägga in åtta sorters sill, göra kalkon och rulla kryddade julköttbullar.
Hittills har jag inte köpt en enda julklapp - och om jag känner mig själv så lär det inträffa först dagen innan julafton (under lätt psykos). I likhet med många andra så har jag (så klart?) funderat på det här med julklapparnas vara och omfattning. Det blir ju lätt alldeles för många onödiga grejer, särskilt till ungarna. Grejer som vare sig är särskilt kul eller som uppskattas. Samtidigt så har jag lite svårt för attityden att det går lika bra med grankottar/huvudsaken att man umgås/köp några böcker eller kläder på Myrorna. Eller...det går ju bra så länge barnen är så pass små att de inte har några specifika förväntningar. De första åren med L. köpte vi knappt några presenter alls. Det räckte (och blev över) från släkten. Nu kan jag dock tycka att situationen är annorlunda. Dels har L. fattat att man ska önska sig saker, dels har hon väldigt exakta önskemål. Även om vi har förklarat för henne att hon omöjligt kan få allt som hon önskar sig så skulle hon nog bli väldigt besviken om hon inte fick några av de saker som hon har pratat om i flera månader. De här förväntningarna skulle kanske se annorlunda om hon levde i en familj som aldrig konsumerade bara för att det är kul, eller där det även i vanliga fall gick lika bra med grankottar. Men nu är det inte så. Vi köper saker - och L. vill också ha olika saker. Hon ser saker på tv, i affärer och hemma hos kompisar - hon tar intryck, funderar och utvecklar önskemål och idéer. Jag tror definitivt inte att det är nyttigt för barn att få allt som de önskar sig, eller att de alltid själva inser vad som är kul i längden, men jag kan inte dissa en femårings önskemål rakt av. Det svåra ligger snarast i att destillera fram vad hon egentligen önskar sig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar