I morgon är det dags för Paul. Han kommer nog inte att köra just Nineteen Hundred and Eighty Five, från ett av världens bästa album. Ett album som jag lyssnade sönder och samman under mina tonår.
På min första McCartneykonsert, 1989, var jag klädd i en urtjusig 60-talsklänning i guldlamé och hade mitt morotsröda hår uppsatt i svinrygg. Jag har blivit betydligt tråkigare sedan dess, men jag är fortfarande lika svag för Paul.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar