Med en plötslig känsla, rakt in i magtrakten

Härom dagen, när jag var på besök i Hufvudstaden, drabbades jag av plötslig hemlängtan. Det var någonting med gruset på trottoarerna. Nordanvinden som piskade i vid Norra Bantorget. Lukten när man kommer upp med rulltrappan från Sergelarkaden mot NK, där det finns någon slags varmluftsfläkt. Dofterna på NK:s parfymavdelning. Glasdörrarna på södra husen, på Frescati. Ett par gamla kollegor. Kaffe och lågmäld Acid Jazz.

Och just en känsla av hemma, eller vad som var hemma någon gång för ganska länge sedan.

Jag tror inte att jag skulle vilja flytta tillbaka till Stockholm. Inte nu och inte som livet är just nu. Trots det så sköljer denna känsla över mig då och då. Kanske bottnar den bara nostalgi, kanske betyder den någonting mer. För även om jag har ett alldeles utmärkt liv i Umeå, och jag med tiden har byggt upp ett nytt socialt liv, så är det inte härifrån jag är.