Gränser

Vad ska man säga? Det är svårt att dra vettiga och konsekventa gränser i sitt bloggande, både när det gäller vad man skriver om sig själv och om folk - och särskilt barn - i sin närhet. Jag inser att jag har blivit allt mer försiktig och restriktiv över åren, trots att jag aldrig har varit särskilt privat, öppen eller frikostig. Men när L. var mindre kostade jag nog på mig lite fler anekdoter och vardagliga betraktelser än vad jag gör nu (både om L. och Lille O.). På ett sätt känns det lite tråkigt då jag ofta kan uppskatta att läsa bloggar som just innehåller berättelser och reflektioner ur vardagen - där barnen finns med på ett självklart och respektfullt sätt - och där jag upplever det som att det går att få till en bra balans mellan det privata och det offentliga. Men på grund av rädslan att det skulle kunna uppfattas på fel sätt så avstår jag hellre.

Jag tror dock inte att det är så enkelt att det är självupptagna narcissister som bloggar om sina barn. De finns så klart, men de flesta är nog rätt vanliga människor som tycker om att berätta och reflektera kring sin vardag. Och att folk skriver om sina barn beror nog mest på att de är det största och viktigaste (och ibland även jobbigaste) i deras liv.