Till mitt försvar så måste jag säga att jag har sjukdomsinsikt: jag vet att jag har snöat in på löpning.
Jag vet att det är nördigt att springa omkring i löparkeps (jo, se det är en särskilt ful sorts kepa i funktionsmaterial) och knähöga strumpor (och att googla på löparstrumpor i timmar...). Likaså inser jag att det framstår som fullkomligt asocialt att ägna luncherna åt att diskutera upplägg på intervallpass och de senaste passens tider (var inte oroliga, diskussionerna sker med andra lika nördiga personer). Och ja, jag förstår att det flesta inte finner ett par mils landsvägslöpning som den optimala söndagsaktiviteten. Eller nödvändigheten av att utöka antalet mil per vecka, från i genomsnitt fyra till fem (eller helst sex) mil - för att kunna börja springa ultalopp.
Som sagt, jag inser själv hur det låter. Men! Ett beslut inför nästa år har tagit form. På måndag ska jag försöka knipa en plats till detta fantastiska lopp (kolla på filmen!). Nu jäklar ska det springas terräng! Jag är galet peppad!
5 kommentarer:
Jag förstår din känsla kring löparkeps och knästrumpor. När jag styrketränar måste jag använda handskar för att inte få förhårdnader i handflatorna. Jag känner mig urtönig.
UrtönTig skulle det vara :)
Just det...jag glömde löparvantarna i high tech-material, som jag använder på vintern. De är också riktigt töntiga.
Men ändå, hurra att du hittat din 'grej'. Jag skulle nog gärna springa men det känns lite som att jag inte kommer någonstans. Cyklar hellre, fort och i min ensamhet.
Cykla är ju också jättebra! Och det är ju sant att man kommer betydligt längre...
Skicka en kommentar