Om att släppa lös naturtomten

På något sätt håller jag på att omforma min identitet. Inte bara inse att jag bor i Norrland sedan drygt nio år (och att våra barn pratar umedialekt...och har hemskt söta sj-ljud) utan också att jag är en hurtfrisk naturtomte. På något sätt har jag levt kvar i bilden av mig själv som någon som dricker drinkar på Kjelssons (sedan lång tid nedlagt hak på Birger Jarlsgatan), går på konserter minst en gång i veckan, knappt vet var köket ligger i lägenheten och bränner lönen på NK. På något plan är jag väl den personen också, men ju längre tid jag bor här uppe så blir  andra sidor tydligare. Passionen för fjäll. Löpningen. Skidåkningen. Behovet av att stå och vråla vid havet. Egentligen är det ingenting nytt och jag vet faktiskt inte om det har med Norrland att göra. Jag är i princip uppfödd på skidor och har alltid älskat att vara i naturen. Men...under de senaste åren har naturtomten fått mer fritt spelrum. Det är mer funktionsmaterial och terränglöpning än väskor från Fendi, om vi sammanfattar det så.