Ett antal personer har under dagen frågat mig om jag sprang Tjejmilen i helgen. Svaret var: nej, det gjorde jag inte. En kollega lade till, med ett leende:
- Det är väl för kort!
En annan undrade:
- Du kanske inte springer tjejlopp?
Svaren är både ja och nej. Jag tycker inte att det är värt att åka 67 mil för att springa ett milslopp, då det finns bra alternativ på närmare håll (även om med mindre folkfest). Däremot så springer jag typiska tjejlopp, som Vårruset, ibland. Jag tycker dock att frågan om tjejloppens vara och icke vara är synnerligen intressant - som bland annat Madeleine skriver intressant om här.
Varför marknadsförs tjejlopp som sociala evenemang och inte som tävlingar? Det erbjuds ofta picknick-påse men vare sig tidtagning eller resultatlistor. Loppen, oavsett om det gäller löpning, skidor eller simning, är ofta förhållandevis korta eller kortare än de mixade alternativen. Peter Siepen (inget ont om honom!) är konferiencer. Tröjorna är rosa. Man får trosskydd (jo, faktiskt...) och tugummin i goodiebagen. Jag inser att det handlar om hur marknaden fungerar och vad konsumenterna (det vill säga: vi själva) vill ha. Eller tror att vi vill ha.
För sex-sju år sedan tyckte jag att det var läskigt att ställa upp i ett vanligt mixat lopp. (Tänk om alla är skitsnabba och jag kommer sist?). Att springa Vårruset var då ett sätt att våga och komma över en mental spärr. Att våga tävla. Nu tycker jag att det är synd att det är så segregerat. Många kvinnor springer gärna Tjejmilen och Vårruset men skulle aldrig komma på tanken att stämma träff med en kompis på ett lopp hos den lokala löparklubben (och sådana lopp arrangeras i princip överallt, sommar som vinter). Okej, man får inte någon goodiebag. Konferiencern är en medelålders herre från klubben. Man får en varmkorv eller bulle när man kommer i mål. Men jäklar så god den korven är! Folk som man inte känner kommer fram och säger trevliga saker, bara för att de inte har sett en förut - eller för att man spurtade tappert på slutet, hade fina skor eller behövde ett plåster. Det är tidtagning och kontrollmätt bana. Vissa är skitsnabba (hej landslaget!) andra är motionärer med högst olika mål och ambitioner. Någon kommer så klart sist, men så är det ju på Vårruset också.
Själv vill jag mest ha utmaningar just nu. Jag vill kunna springa riktigt j***a långt (detta lopp är en dröm), i terräng på ett fjäll (jo, jag har faktiskt en plats här nästa år) och klå mina egna tider. Under hösten kommer jag att springa ett lopp som brukar ha kring hundra deltagare, varav många är riktigt bra och snabba. Jag vet redan nu att jag kommer lååååångt efter dem, men när jag tänker på loppet så blir jag bara glad. Det ska bli fantastiskt kul att se om min uppladdning och plan inför loppet kommer att fungera.
Om jag ska springa ett tjejlopp under det kommande året så får det nog bli Tjejmarathon - som vare sig är ett vanligt maraton eller begränsat till tjejer nästa gång.
2 kommentarer:
Jag kan bara hålla med även om jag inte alls har samma ambitioner som du när det kommer till löpning. Men det här med lopp som tjejmilen med allt vad det innebär, jag kan inte alls identifiera mig med det.
Jag är ganska kluven till tjejlopp av olika slag. Eller...kanske mer till inramningen av dem? Springa tillsammans med några tusen kvinnor kan vara kul och inspirerande, men att få trosskydd efteråt? Och varför kan inte fokus få vara på själva aktiviteten?
Och sedan har jag full förståelse för att alla inte vill kuta omkring på en landsväg mitt ute i ingenstans - i tio mil :)
Skicka en kommentar