För en stund sedan ringde min mor och berättade att hon har sålt sitt hus. Så där hux flux. Privat. Utan mäklare. Utan fix, trix eller styling. Som resultatet av en lapp i brevlådan, en enskild visning och en stillsam förhandling om priset.
Okej, helt hux flux var det väl inte. Jag visste att hon planerade att sälja huset och flytta. Så småningom. Men jag är ändå i någon slags chock.
Min mors hus är inte mitt barndomshem i egentlig mening. Jag har bara bott där i tre år under tonåren (tre riktigt vidriga år, av helt andra orsaker än huset). Men...jag är ändå väldigt fäst vid just det där huset. Det är litet, charmigt och ligger i det i särklass trevligaste området (ett stenkast från detta). Nu tänker hon flytta till en betydligt mindre charmig lägenhet, i ett fullständigt ointressant område. I mina ögon, vilket jag försöker påminna mig om. Det är inte mitt hus. Eller mitt liv. Lika lite är det jag som ska bo i den nya lägenheten. Eller i det område som hon har sett ut.
Jag kommer att bli tvungen att bita mig i tungan för att inte lägga mig i för mycket. Men först av allt så måste jag smälta informationen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar