Förra året fyllde jag 40 år - och om man bor i Västerbotten så innebär det att man blir kallad till mammografi strax därefter. Om det inte hade varit för att jag har en mycket nära vän som har haft extremt otrevlig och aggressiv bröstcancer så vette det tusan om jag skulle ha gått dit. Inte för att jag inte tycker att det är jättebra att man har allmänna kontroller, regelbundet och från förhållandevis låg ålder - för det tycker jag - men jag känner också mig själv. Jag tycker så extremt illa om att befinna mig i vårdsituationer. Typ hjärtklappning och svimningskänslor. Men nu var det inte så. Under det senaste ett och ett halvt året har jag på nära håll följt operationer, screening, cellgifter, mer screening och brutala bieffekter. Och jag tänker på cancer ganska exakt varje dag.
Så. I förra veckan kände jag att jag var tvungen att göra det enda vettiga. Gå till den angivna vårdcentralen. Betala hundra spänn. Klämma fast lökarna under plexiskivorna. Gå hem. Vänta på domen.
Idag kom brevet. Lökarna är normala. Ja, det var lustigt nog det ord som användes. Normala. Jag kan knappt beskriva lättnaden, men den är stor.
4 kommentarer:
Bra att du gick! Själv önskar jag att det var efter 30 som gällde. För jag börjar darra varje gång jag ska försöka undersöka brösten själv.
Det är skitläskigt - och svårt - att kolla själv. Själva mammografin var helt ok, det läskiga var att vänta på besked i en vecka. Och typ börja fila på testamentet under tiden...
Bra att du gick och bra att det var "normalt".
Ja, för så klart ska man ju gå! Men innan kändes det mindre muntert...
Skicka en kommentar