Härom dagen sändes dokumentären Ström åt folket på Svt, som handlar om framväxten av den svenska elektroniska musiken. Nu tycker jag att en timme är lite väl snålt tilltaget för att kunna berätta denna historia - och att det var alltför lite musik och konsertklipp (well, jag ska inte tråka ut er med allt jag tycker borde ha varit med eller mer) - men i anslutning till programmet finns det mycket intressant extramaterial, i form av intervjuer med Twice a Man, Marina Schiptjenko och Johan Kinde (se här).
Efter att ha kollat på intervjuerna spenderade jag större delen av kvällen åt att lyssna på youtube-klipp med Twice a Man och Cosmic Overdose. Jag har ju rubbet av deras skivor (fram till och med Fungus and Sponge, då jag tappade intresset) men de är på vinyl och står i källaren tillsammans med merparten av mina andra synth/elektronika/ambient-skivor. Alltså, denna musik har betytt så fantastiskt mycket för mig. I flera år var den som någon slags bakgrundsmusik i mitt liv. Jag lyssnade på den på väg till skolan. På väg hem. När jag lagade mat. När jag låg i badkaret och läste. På promenader runt sjön i den lilla staden där jag bodde. Det är även lite roligt att Gasleben nämner Driftwood-konserterna som deras kommersiella fiasko - för jag minns när jag såg dem i Jönköping under den turnén oerhört väl (betänk...det måste ju ha varit 1988 eller 1989?). Det var väldigt konceptuellt och arty...och vi var en handfull i publiken, som satt på skolstolar nästan framme på scen. Någonstans i källaren har jag nog till och med en signerad konsertposter. Men! Jag var inte bara en pretentiös kulturkofta (även om oftast...). Fuldans till Cosmic Overdose var också ett återkommande inslag i tillvaron (Dada Koko! Dada Koko!).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar