Mammasamvetet

Dottern hade sin första skolavslutning igår och jag var, i snudd på vanlig ordning, inte på plats. Och det kändes i ärlighetens namn så där. Jag reser inte jättemycket i mitt jobb, men under en normal månad så är jag nog iväg någonstans vid något tillfälle. Inför jul och sommarledigheter tycks dessa resdagar alltid krocka med luciafirande, föräldrafikor och diverse avslutningar, vilket gör att det oftast är Maken som är med på dem. Men jag jobbar på att inte ha alltför dåligt samvete. Visst är det tråkigt att missa fina ögonblick - men samtidigt så måste jag vara ärlig mot mig själv och inse att jag de allra flesta dagar finns på plats och är en del av det som händer. Jag tror även att det är en typisk mammagrej att ha dåligt samvete över en missad skolavslutning. Allt går inte att styra eller boka om. Lika lite som det går att vara på topp i allt. Både jag och Stora L. måste ha rimliga förväntningar på oss själva (och jag tror faktiskt inte att hon tycker att det är så konstigt - hon har två lika delaktiga föräldrar, så ibland är det jag som är med och ibland är det hennes pappa).