Härom dagen skrev Clara om hur läsare ibland önskar att hon ska vara som förut, men att det både är en obegriplig och ouppnåelig tanke då hon förändras och går genom olika faser. Och så är det ju så klart. Det händer saker i livet. Man utvecklas. Man tröttnar. Man får nya idéer. Man byter riktning. Man går framåt.
Inlägget fick mig dock att fundera över mig själv under de senaste åren. Ur vissa perspektiv så har det så klart hänt en massa saker som har påverkat mig som person och hur jag lever, allt från att vi numera är en familj på fyra personer till diverse med och motgångar karriärmässigt. Samtidigt så kan jag känna att jag har passerat någon diffus punkt i livet då jag i inte förändras på samma sätt som tidigare. Förhoppningsvis så utvecklas jag, men det är mer i redan inslagen inriktning. Jag vet rätt väl var jag står och vart jag vill. Det känns inte så sannolikt att jag kommer att gå från att vara en marathonmorsa till att bli en bullmamma. Eller att jag kommer börja klä mig i blommiga second hand-klänningar eller blondera håret (för att ta några ytliga exempel). På ett sätt kan jag tycka att det är lite...eh, skönt. Visst vill jag bli klokare och (kanske...) ta tag i några mindre sympatiska sidor hos mig själv, men jag är ändå ganska stabil. Nackdelen är att det (läs: jag) inte är särskilt spännande. Eller bloggvänligt. Det är mest mer av samma saker.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar