onsdag 20 november 2013

Om döden

Igår när jag hämtade dottern så berättade hon att ett äldre barn på skolan, som har varit svårt sjukt under en längre tid, hade dött under natten. I trapphallen fanns tända ljus och en minnesbok. Det spelades lugn musik och alla var dämpade, ledsna och påtagligt berörda. Dottern, som även i vanliga fall tänker mycket på döden, pratade hela vägen hem om detta. Om barn som blir sjuka. Vuxna som blir sjuka. Döden i allmänhet. Orättvisa. Rädslor. Och så klart försökte jag vara den lugna och kloka vuxna som situationen krävde. Men så svårt det är! För som vuxen finns det nog ingenting som är så skrämmande, vidrigt, upprörande och känslomässigt ohanterligt som barn som dör. Jag pendlar mellan reaktionen att vilja krypa ihop i fosterställning och aldrig mer prata med någon till att slå sönder halva världen. Inte för att jag gör det, men den första reaktionen pendlar mellan dessa ytterligheter. Det är svårt att hitta rätt ord och att inte släta över. För jag vill verkligen inte säga saker som att det går över och att allt blir bra (till exempel när dottern funderade en hel del på hur det här barnets syskon känner) samtidigt som jag rimligtvis inte kan göra det ännu större eller värre. Så på något sätt försökte jag prata om att det är helt normalt att prata, tänka och fråga om sjukdomar och döden - och att sådana tankar och känslor kan finnas kvar under lång tid, även om hon inte kände det här barnet särskilt väl. Det finns ingenting som är så orättvist som när barn far illa, blir sjuka eller dör.

Ja, livet går vanligtvis vidare. Men för de som jag känner som har förlorat ett barn så har livet aldrig någonsin blivit detsamma igen.

2 kommentarer:

Alexandra M-O sa...

Att prata med barn om döden när ett barn har dött. Fy så svårt. Bra gjort!

Hittills har våra samtal med barnen om döden framför allt handlat om gamla eller sjuka som dör. Visst har det kommit en del frågor om barn kan dö, men det blir ju mer verkligt i er situation.

Jag tänker också som dig, att man måste göra det normalt att prata, tänka och fråga om döden och sjukdomar. Då blir det lättare att hantera.

Världen enligt J. sa...

Även här har samtalen (fram till nu) rört sig om äldre och vuxnas död - och då känns det oftare betydligt enklare. I alla fall när det gäller riktigt gamla människor, som man på något sätt kan säga har levt "klart". Men detta! Ångest, ångest.

Men det är väl bara att inse att det är så här livet är som vuxen och förälder. Det går inte att ducka. Det är bara att försöka lyssna och prata.