När jag läser Sandras text, om att vara på en fest där alla ens ex är (och att hetsröka cigaretter och implodera), så påminns jag om ett av mina konstigaste ögonblick någonsin. Det var på campingen på en rockfestival, då plötsligt samtliga mina (dåvarande) ex stod och hängde vid mitt tält. Där var den stora kärleken, han som jag försökte lappa ihop mitt hjärta med, den fantastiska vännen (som jag försökte transformera till en stor kärlek - behöver jag säga att det inte gick bra?) och slutligen den stora kärleken och den fantastiska vännens gemensamma vän (som jag var obegripligt förälskad i och hade en väldigt konstig historia med). Jag imploderade inte, jag höll på att sprängas av en hysterisk skrattattack. De fyra ex-en förstod ingenting (förutom den fantastiska vännen som lade ihop ett och tre) och jag vred mig av skratt i gräset.
Många år senare sprang jag och Maken ihop med mannen som jag länge trodde var den stora kärleken. Vi kom från var sitt håll, med våra respektive och våra jämnåriga ungar. Jag valde att titta bort och fortsatte att gå. Nej, det var inte något av mina bästa ögonblick. Jag borde kanske ha sagt hej, presenterat Maken och ex-et för varandra, smårpratat och varit lite allmänt trevlig. Men vissa relationer mår bäst av att lämnas bakom. Jag hade helt enkelt inte den minsta lilla lust att blanda ihop då och nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar