Det här med midsommar

Det här med helgdagar är inte vår grej. Jag vet inte ens varför, men vi lyckas sällan uppbåda någon större entusiasm för snapsvisor, julgranar, målade påskägg  eller små grodor. Inte ens sedan vi fick barn har entusiasmen blivit större. Ibland har vi mycket trevligt ändå, men själva idéen med helgdagar känns mest påklistrad.

Dagen innan midsommarafton var jag på damlunch med ett gäng vänner/kollegor (Damlunch, visst låter det som om vi borde ha blått hår? utbrast en av damerna). Någon skulle åka ut till sin stuga. Någon annan hade en date på gång. En tredje skulle stuva in familjen i bilen och dra hem till sina föräldrar i Västerbottens inland. En av dem hade också varit till ICA Maxi och storhandlat innan lunchen: Och där var Ume:s samlade befolkning, totalt krig! Ungefär där och då, kring lunch dagen innan midsommarafton, klingade informationen in i huvudet på mig. Det är midsommar och vi har inte ens varit och handlat mat.

På själva midsommarafton strilade (så klart) regnet ner, i den tiogradiga värmen. Entusiasmen över små grodor och midsommarkransar ökade inte direkt. Men efter en sväng till mataffären så åkte vi ändå till Gammlia. Resningen av midsommarstången och dansen var redan över, men det var fortfarande mycket folk, matstånd och lite allmänt midsommarpyssel. Stora L. gjorde en midsommarkrans, jag och maken åt lite Indisk mat, Lille O. kollade på några hönor och vi småpratade med lite folk vi känner. Det var alldeles lagom. Lite senare spelade jag Prefab Sprouts i köket, lade in lite Västerbottenssill, kokade färskpotatis och skivade upp lax.


Det är ungefär så mycket midsommar vi mäktar med.