För något år sedan detoxade jag från mångårig överkonsumtion av inredningstidningar. En dag vaknade jag och kände att en j***a Elle interör till och jag blir våldsam. Inte för att jag har slutat intressera mig för interiör, design eller arkitektur men för att allt (inom respektive tidning) var exakt samma sak i varenda nummer. Samma cykelfabriker som konverterats till fantastiska boenden med betonggolv och eamesfåtöljer, barnfamiljer som flyttat till ett gammalt kapell och inrett med olikfärgade köksstolar och gula bumlinglampor, nyfunkislägenheter där Ikea möter Josef Frank och...minsan om det inte är en eamesfåtölj igen (och så vidare i all oändlighet). Oftast jättefina inredningar, men just samma sak. Så jag sade upp prenumerationerna och bar iväg de kvarvarande kassarna med tidningar till återvinningen.
De senaste veckorna har jag dock, av outgrudlig anledning, köpt några tidningar. Och...tadaa! Allt är sig likt. Kanske är det, om möjligt, fler stilleben med glasburkar, små figurer och träpinnar. Och pastelliga geometriska mönster. Och svarta thonetstolar. Men på det stora hela är allt sig likt (vad inbillade jag mig?).
Under mina 25 år av inredningstidningskonsumtion har jag samlat på mig några, i det närmaste existentiella, frågor:
- Varför förvarar folk kuddar i vitrinskåp? Eller ännu mer exakt; varför har folk så många kuddar?
- Är det inte vansinnigt opraktiskt att ha prydnadssaker i trädgården (typ ljuslyktor, små fat och fluffiga kuddar på stolarna)? Här skulle grejerna blåsa bort på tre minuter.
- Är det någon som någonsin tänder stearinljus inne på toaletten?
Jag tror att jag ska komma fram till ett svar på de här frågorna innan jag köper en ny inredningstidning.
Ps. Jag glömde att det fakstikt har hänt någonting i inredningstidningarna. Den massiva återkomsten av marmor, mässingsdetaljer och kopparbeslag. Och små glaslådor...med mässingsdetaljer. Mysteriet med kuddarna kvarstår.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar