Den exotiserade arbetarklassen

Fikade med en av mina kollegor som berättade att han och sonen hade varit och simmat igår. Men istället för att åka till badhuset i stan, som de brukar, så hade de åkt till ett annat badhus - som ligger i ett mindre samhälle någon mil bort. Lyriskt berättade kollegan om hur trevligt det hade varit; folk var så öppna och pratiga där ute. Sedan kom poängen; det var så skönt, för där ute var det liksom mera arbetarklass - och i arbetarklassen är allt så mycket mer avslappnat och socialt. Folk är inte så neurotiska och rädda. I arbetarklassen har man hem som man bor i, inte som en arena där man visar upp sitt liv.

Mina arbetskamrater har en favorittävling; vem kan vara mest politiskt korrekt? Det finns inga gränser för hur mycket man älskar kommunala skolor, offentlig sjukvård, integration, omfördelningspolitik och "vanligt folk". Det som gör det hela lite komiskt är att de flesta av dem är extremt högutbildade akademiker (med föräldrar som också är det), har gott om cash i plånboken, bor i synnerligen segregerade områden (de enda som inte är etniskt svenska är de kinesiska gästforskarna), är storkonsumenter av diverse finkultur och har sina barn i språkförskolan/den bästa friskolan i stan. Det som fascinerar mig är att man försöker ge sken av någonting annat. Det är som en omvänd statustävling. Istället för att skryta om den nya bilen/semestern/vinprovningen så försöker man överträffa varandra i enkelhet.

"Åhh, nej vi handlar alltid barnens kläder på H&M. Och vi köper jättemycket på Myrorna, det är ju så onödigt att lägga ut pengar på sånt!"

"Vi köper alltid bag-in-box! Vem känner skillnad på vin och vin?"

Poängen är att den typen av symboliska markeringar är någonting som fungerar - om man redan har mängder med symboliskt, kulturellt (och för all del även ekonomisk) kapital. Arbetarklassen är inte mer genuin eller äkta än någon annan klass eller grupp. Det är bara det att det är andra koder som är gångbara.