Om konsten att se ut som... (del 2)

Appropå inlägget nedan; någonting som definitivt bekymrar mig mer än om jag ser ut att ha kul på krogen (jag är ju aldrig ute numera) är hur patetisk jag framstår som ensamfikande mamma. Föräldralediga mammor är ju ett ökänt fikande släkte. De lever på en diet av latte i xl-format och grillade mozarellafocaccias, upptar varje ledigt utrymme med sina gigantiska trehjuliga Urban Jungle-vagnar (givetvis dubbelmodellen, då varje föräldraledig mamma tycks ha minst två knoddar under 3 år) och umgås i stora flockar med andra föräldralediga mammor. Runt omkring dem finns lavaströmmar av ålande barn, burkar med smörgåsrån, färgglada leksaker, vällingflaskor och kläder (främst mödrarnas Fjällrävenjackor - de ljusblå dunisarna). Problemet är att jag inte har några kompisar här. Än mindre föräldralediga sådana. Så jag och lilla L. fikar för oss själva. När man kommer in är det givetvis ingen som reagerar, men när man hur suttit med sin tekopp och macka i en halvtimme och någon mer fortfarande inte har dykt upp...då börjar de övriga mödrarna slänga indiskreta blickar. Det är ingen annan som fikar ensam, ingen. Till och med de fåtaliga föräldralediga fäderna har polare att fika med.