Bebbe vs karriär?

Jag kan inte upphöra att fascineras:

http://www.aftonbladet.se/vss/foraldrar/story/0,2789,1018578,00.html

Ännu en framgångsrik, yrkesarbetande småbarnsmamma (i det här fallet René Nyberg) som ger rådet; ta det lugnt, sänk kraven på dig själv, tillåt dig att bara vara mamma! Samtidigt som samma person, lite lätt ursäktande, berättar att hon själv började jobba när bebben var tre månader; "jag hade inget val, jag hade redan skrivit på kontraktet när jag var gravid och då trodde jag att det skulle vara lugnt". I nästa andetag: "jag har redan lyckats göra nästan alla fel man kan". Grejen är den att jag inte köper argumentationen. Jag tror att det allra flesta (vilket är förhållandevis få) som väljer att kombinera bebbe och karriär gör ett aktivt val: man vill helt enkelt förena två bra och spännande delar i livet. Det är inte konstigare än att män/fäder kan göra det. Självklart ska man inte duka under av stress eller omgivningens krav. Det många kvinnor skulle behöva är att höra att det faktiskt går att kombinera, utan att man för den sakens skull blir en dålig förälder. Nyckeln är planering och en jämställd relation. Det är dags att sluta be om ursäkt.