Till slut, efter mycket tjat från maken, var jag till företagshälsans sjukgymnast. Tänkte att hon kunde komma på någon smidig lösning på min kroniska nacksmärta. Men icke. Sjukgymnast-damen klämde lite grann på nacken. Hummade. Klämde lite till. Och konstaterade att jag har utmärkt rörlighet ("som en uggla!") och fina mjuka muskler. Hon betvivlade inte min smärta, men konstaterade att hon egentligen inte kan göra någonting för mig. Sannolikt är det någon nerv som ligger i kläm. Eller någonting annat neurologiskt. Sedan började hon prata om stress. På längden, bredden och tvären.
- Det är ju inte alltid man ser sin egen situation, eller sitt eget beteende.
- Öhh, nä?
- Eller vill se hur almenackan egentligen ser ut...
- ...
- Att man har hundra saker på gång samtidigt.
- ...
- Och försöker fixa både barnen, hemmet och karriären samtidigt.
- ...
- Mycket kan man förbättra genom att börja se sig själv.
- Ehh, ja?
Det är väl klart som fan att jag är stressad. Jag försöker ha ett liv. Ett jobb. En underbar dotter. En man. Ett hus. En kropp. En hjärna som fungerar. Vad är alternativet?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar