När jag kom hem från jobbet låg det nya numret av Family Living i brevlådan. Efter några sidor, närmare bestämt 33, fick jag dagens gallsyreattack. Ordet pausoman flimrade framför mina ögon. Pausoman? Tydligen ska det föreställa motpolen till en arbetsnarkoman; en person som kan konsten att koppla av. Paret i artikeln "ger fortfarande järnet på jobbet. Men satsar lika mycket på sköna stunder". De fortsätter att förklara att det går utmärkt att vara superambitiös och avkopplad "men inte samtidigt". "En pausoman ser istället tillvaron i etapper och separata kapitel."
Helt enkelt; skitprat. Det finns förvisso människor som är väldigt bra på att hålla olika delar av livet separerade från varandra, som jobbar koncentrerat just på jobbet och som verkligen är lediga när de är lediga. Men för de allra flesta fungerar det inte så. Allt är en enda stor sörja. Om man har ambitioner att ha någon form av framgång inom något område, så kräver det engagemang, oavsett vad det gäller. Då fungerar det inte att ta tre månader ledigt, även om det kanske skulle fungera rent ekonomiskt, och att sitta och kuckilura med sin personliga utveckling. Lika lite fungerar det att säga åt ungarna att nu, nu ska jag satsa på jobbet ett tag. Vi syns till midsommar!
En "riktigt" pausoman borde väl dessutom vara en latmask, som inte vill ge gärnet? Eller?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar