Pernilla/panila skrev kloka ord om att nöja sig med att man gör så gott man kan - good enough - utifrån den situation och de omständigheter som man har.
Jag började fundera över saken. På ett plan är det självklart så. Man kan ju ändå inte göra mer än sitt bästa. På ett annat plan skulle jag ljuga om jag hävdade att jag tänker så. Snarast har jag inställningen att allt alltid kan bli eller vara lite bättre. (Ofta till och med mycket bättre.) Jag skulle kunna vara mer flitig/smart/snäll/passionerad/rolig/tålmodig/pigg/empatisk/vältränad/punktlig/tydlig/konsekvent/snygg (o.s.v. i all oändlighet). Bästa kompisen K. påpekade för länge sedan att jag måste sluta värdera mig själv utifrån prestationer, att jag har mitt värde ändå. Självklart har hon rätt - vi har vårt grundläggande värde oavsett vad vi presterar. Men samtidigt så får min lätt neurotiska inställning effekten att jag ofta klarar av mer än vad jag trodde från början, vilket i mina ögon är någonting positivt. Likaså som mina misslyckanden, när jag inte orkar eller ids, bränner hål i mitt medvetande.
Något förenklat har jag inställningen att jag är vad jag gör - och att värdet sätts utifrån det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar